Det har varit en bråkig natt. Båda barnen sov inne hos oss och då sover ingen speciellt bra. Vincent ramla även ur sängen. Morgonen fortsatte i tjafsets tecken. Ingen av dem åt upp sin frukost vilket resultera i små monster vid kl 11. Mutade dem med mariekex tills maten var klar.
Trots det så har jag hunnit färga håret. Ungefär samma färg men med guldiga slingor. Jag tyckte det blev sommarfräscht men inser att jag måste klippa mig också.
Medans färgen verkade sydde jag om en sidenmorgonrock. Jag har alltid retat mig på att den varit lite liten. Nu efter två barn var den mindre än någonsin. Jag kom då på att sy i ett blixtlås längs framkanterna istället. Blev mycket nöjd, inget som glipar eller knyts upp. Kan råka bli så att jag bosätter mig i den.
Johan kom hem på lunchen med ett uselt humör. Han började skälla på mig för att natten varit jobbig. Jag förstår att han lider med Vincent och tycker det är tråkigt när något händer. När det liksom blir en situation för hela familjen. Men jag tycker att det är skrämmande att han då vänder sig mot mig istället för att vi kan stötta varandra. Vi blir istället intrasslade i en nedåt spiral som alltid slutar med att jag verkligen funderar över om jag vill leva med honom. Om vi inte kan stötta varandra när det behövs som mest vad finns det då för hopp liksom?
Han bad inte om ursäkt men vi var inte osams när han åkte igen iaf.
Som jag brukar säga, jag skulle klara mig fint utan honom men jag VILL inte det. Jag älskar honom helt med fri vilja.
Börjar inse att jag har en sån där jobbig bebislängtan period igen. Vet inte varför de kommer så ofta. Hjärnan säger du har två barn och är nöjd. Hjärtat skriker men bara en till, tre är inte för många.
Nu vakna sjuklingen.
Adios!
Det blir nog ofta så under småbarnsåren speciellt om det är sömnbrist med i bilden. Han menar nog inget illa med det utan är bara trött.Men jag förstår din känsla har den också i mig när det blir så. Visst klarar man sig själv men jag tror inte det är speciellt kul och livet blir nog mycket tuffare som ensamstående mamma.
SvaraRaderaJa, du den där bebislängtan den har jag också, fast jag borde ju verkligen vara nöjd. Har ju tre fina flickor. Men jag är rädd att vissa av oss, kvinnor, blir aldrig nöjda. Vi vill ha fler. För det är något speciellt när bebisen läggs vid brösten alldeles nyfödd, så skör och liten. Inget som går att beskriva den där känslan om man inte har varit med om den själv. Du är ung, du hinner fortfarande få en liten och då kanske även mannen hinner mogna och vill ha en liten till. Fast om du är som jag kommer dit hjärta skrika bara en till fyra är inte för många ;)